Här är pappren påskrivna och jag knyter mina skor med skakande händer.

Här packade dom ihop fallskärmarna, såg ut som det var praktikanter som fick ta det skitjobbet.

Nu kör vi!

Klassisk "sista bilden i livet" bild.

Jag var hur nervös som helst och hade panik för jag kunde inte föreställa mig hur det skulle kännas.

Fiddes hjälphoppare såg sin chans när hamnade bredvid mig och såg hur nervös jag var. Han började snacka massa om att jag fått fel sele. "You are not a XXXL", men han hade som tur var glimten i ögat och även om det oroade lite mig fick han mig iaf att skratta.

Helt plötsligt är vi uppe på 4000 meters höjd (13000 ft.) och först ut är paret vi hoppade med (25 års present och deras första gång med). Man bara såg en efter en sätta sig på kanten och försvinna. Helt plötsligt är det bara jag och min tandem hoppare kvar i planet (hade turen att få den lugnaste av dom, Chris). Nästa sekund sitter jag på plankanten och ser 4000 meter ner i avgrunden och en sju helvetes jävla utiskt över havet (vissa delar i Pirates of the Carribean spelades tydligen in där). Sen ligger jag i luften och bara skriker, allt är så sjukt jävla overkligt. Efter 1 minuts fritt fall (kändes som 5 sekunder) stannar världen upp och Chris släpper ut fallskärmen. Allt är så jävla overkligt. Sedan när det lugnat ner sig låter Chris mig ta över styrningen och vi gör åttor i luften. När vi tillslut landar exploderar man nästan av adrenalinet och det är helt omöjligt att stå still. Absolut sjukaste och absolut roligaste jag gjort. Peace out!